Det här är så mycket svårare än vad jag har tänkt mig. Jag har uteslutit, pasta, potatis, ris (och det är inte det minsta jobbigt) men däremot har jag uteslutit allt gottis, läsk, kvällsmackor. ja allt det där goda. Maten som jag äter nu är god, men man saknar sina gamla vanor samtidigt som man bara dubbelhatar dom. Jag vaknar vissa morgnar med världens energi, styrka och känner mig så jävla målinriktad. Men igår var hela jag vara total depp. Och nej jag är inte ledsen för att jag inte får äta skit utan mer för att jag ser att det inte går som en dans på rosor och kilona försvinner inte av sig själva. Det här är den största utmaningen jag någonsin tagit mig an. Som borde vara den lättaste. Men jag tror också att jag känner som jag gör för att jag faktiskt trivs med mig själv och kanske egentligen vant mig vid det. Men ändå känner jag att jag gått in i det här helhjärtat. VARFÖR MÅSTE DET BARA TA SÅN JÄVLA TID? Nu har jag "bantat" i tio dagar och de känns som om jag gjort det i ett halvår, men inte ser någon skillnad. Jag är så jävla otålig. help!!!!!!!!!!!